Och så knackade det på dörren igen. Är med i en stödgrupp för bröstcancer på Facebook. Inatt dog en av tjejerna där. Lite över 3 år efter att hon fått sin diagnos. Och ångesten kom som en jävla smäll på käften. Den där ångesten som inte har gjort sig tillkänna på evigheter. Som varit så skön att leva utan. Jag blir så jävla arg. Och så in i helvetes rädd! Hör ni hur sinnessjukt det låter? För övrigt .

Detta är ingen blogg där jag ljuger eller förskönar. Dessa rader läses ändå nästan bara av mej själv. Här ska alla känslor, tankar och erfarenheter på vägen få plats. Jag vore inte jag om jag inte grubblade. Om jag inte hade tvivel. Den lyckliga, bubbliga, självklara känslan inför att plugga har blivit mindre glansig, mindre klar i konturerna. Min gamla vanliga osäkerhet smyger sej på. Jag blev uppriktigt glad för hennes skull men förbannad för min.

My wife and I really enj.

Being the diaries of two more-or-less disgruntled dogs, sharing the same human household. Rug the pure St Bernard and Dexter the, ah. Thursday, 6 August 2015. Tell me, have you ever been. Bouncing on a trampoline? Have you flown way up high. Bounce bounce bounce bounce! Send a telegram to say.