Who let the dogs out? Woof woof woof woof. En kommentar ifrån en underbar. Men min kära, kära resekompanjon. Så fint 3 Jag saknar det bara mer och mer, och ännu mer när jag läser det här! Vi såg på en liten flicka, hon lärde sig åka inlines. Jag kan inte komma ihåg när jag senast känt mig så närvarande. Det går inte riktigt att förklara, men allt kändes plötsligt så levande på något sätt. Eller så var det kanske den som gjorde mig så flummig och Bäritth-välkomnande! I sep.

Hej, det var ett tag sedan. Hösten har kommit och jag har blivit med pad. Mitt nya liv med pad fungerar fint och jag sitter med henne i knät just nu. Jag skulle kunna skriva att hon värmer min pung, men det vore att ljuga. Att skriva med paden känns ovant, så förvänta dig ingenting. Det enda jag ville var att testa om det gick, och det gjorde det. Så utöver det, så ja. Hösten är här och jag har en pad mot min pung. Snart en helt vanlig vit.

Det här med kärlek alltså. Jag saknar att vara kär, lite. Det var inte kul när man var olyckligt förälskad på avstånd i högstadiet, och det var definitivt inte kul när man visste att man aldrig kunde få honom. Känslan av att få fjärilar i magen varje gång han gick förbi, känslan av att sitta inne på sitt rum och lyssna på massa kärlekslåtar och känna att precis så känner jag! September 29, 2011.