På min gata i stan finns en liten skogsdunge där jag plockade blåbär här om dagen, minst. Och 10 minuter bort med bussen har jag storstadspuls. har jag sagt att jag älskar min stad! Bara för att jag kan. Inget tak och dörren har bara karmarna kvar. kan ju inte påstå att trädgården utanför var i så mycket bättre skick den heller. Bara för att jag kan. Bara för att jag kan. Nääää, här är de.

Uma pequena discussão sobre o homem, sua vida, seus domínios e seus anseios. Entre um copo de cerveja e um cigarro sendo apagado no ciznzeiro cheguei a conclusões. Talvez não sejam corretas, talvez o post de hoje seja contraditório ao da semana que vem. Mas eu me dou certas liberdades, sou homem, sou um paradoxo, um paradoxo ambulante. Segunda-feira, 31 de janeiro de 2011. Até mais, vida! Além do sentimento doído da perda, o meu piora pelo sentimento de culpa.

Retape dans le champ ci-dessous la suite de chiffres et de lettres qui apparaissent dans le cadre ci-contre.